Allteftersom det sjunker in att vi förmodligen har fyra år av utförsäkringspolitik framför oss så blir känslorna också mer kluvna. För lika glad som jag är för att vi gjort ett fantastiskt val i Örebro – lika bedrövad är jag över att vi fått in ett rasistiskt parti i riksdagen och att Reinfeldts högerregering får fortsätta styra landet i fel riktning. Tydligaste exemplet på den hjärtlösa politiken är utförsäkringarna av sjuka människor: 40 000 sjuka har hittills tvingats till socialen, 40 000 väntar kommande år. I det läget är det svårt att vara riktigt glad.
Det finns många slutsatser att dra av detta val, några handlar om politiken och , några om kommunikation och att ta människor på allvar och ytterligare några handlar om smutsiga kampanjer. En väldigt kortfattat analys lyder så här:
Om vi gjort ett bättre resultat i storstäderna hade vi haft en rödgrön regering nu. Vi pratade väl om hur Sverige slitits isär, men vi glömde ofta bort att beskriva personerna som drabbats: Det jag säger platsar ju nämligen inte nödvändigtvis på nyhetsplats… Däremot platsar Annika alltid på nyhetsplats. Vi har alla ett gemensamt ansvar för att vi inte lyckades lyfta fram fler sådana fall.
Och såvida vi inte vill byta ut befolkningen i storstäderna, så måste ett socialdemokratiskt parti som säger sig företräda majoriteten av befolkningen även lyssna på vad medelklassen tycker. Och det är rätt uppenbart att vi antingen inte begripit eller inte förmått möta särskilt mycket av den oro som stora delar av medelklassen i storstäderna känner. Om någon tror att svaret på det problemet är att byta partiledare till någon som är mer lik dem vi haft förr så kan vi redan nu börja sikta mot 20-procentsnivån. Om vi inte förmår förena medelklassens intressen med dem som har det tuffast i samhället är vi inte längre det socialdemokratiska parti jag gick med i. Och definitivt inte det socialdemokratiska parti som byggde detta land.
Men lite mer utvecklat blir det där fem punkter…:
1. Hårt arbete lönar sig. Vi var 300-400 s-valarbetare i Örebro som totalt ringt 3500 telefonsamtal, knackat nära 38 000 dörrar, samtalat med över 53 000 örebroare. Och som packat och delat material i en omfattning som nog inte ens går att räkna. Och det gjorde skillnad. I Örebro går vi mot en socialdemokratiskt ledd kommunledning, Socialdemokraterna i Örebro lyckades nästan 9 procentenheter bättre än rikssiffrorna – för tre val sedan var det normala att Örebro låg nästan exakt lika med riket. Vi har visat att en klok oppositionspolitik och hårt arbete (tillsammans med en impopulär kommunledning) räcker ända fram.
2. Samtalskampanjen var en succé. I hela Sverige har socialdemokrater genomfört över 1,2 miljoner samtal och det är en historisk prestation. Det räckte inte till. Hade det räckt om alla varit lika aktiva som örebrosossarna (vi genomförde 4,4 procent av landets samtal – trots att vi utgör cirka 1,5 procent av befolkningen)? Det är svårt att säga – men det är uppenbart att det finns många delar av landet som behöver utveckla sina folkrörelsemetoder och som behöver bli bättre på att mobilisera sympatisörer och medlemmar.
3. Socialdemokratin måste fortsätta bygga upp förtroende. Det är som Mona Sahlin sa på valnatten: vi fick inte tillbaka det tappade förtroendet. Om Stockholm röstat som resten av landet hade vi – så vitt jag förstår (slutresultatet är ju inte klart än) – haft en rödgrön regering med Mona Sahlin som statsminister. Det finns nog säkert mycket som kamraterna i Stockholm kan konstatera att de borde gjort annorlunda, men grundproblemet är att vi inte lyckats övertyga stora grupper i storstäderna om att Socialdemokratin har en politik som håller ihop landet, olika grupper och olika intressen. För många barnfamiljer med medelinkomster, i synnerhet i storstäderna, finns en misstro mot Socialdemokratin. Det är inte en misstro mot våra idéer – de tycker på det hela taget som vi – men det finns en misstro om att vi inte kommer att göra så att de får leva rikare liv. När en sådan misstro finns, klibbar skräckkampanjer från näringslivshögern och från högerns andra kampanjorganisationer fast (Villaägarna var nog värst med sin gravstens-kampanj).
4. Skräckpropaganda och smutskastning lönade sig. Låt oss hoppas på en självkritisk debatt bland landets journalister och att det i fortsättningen ställs lite högre krav på den politiska bevakningen. Den här valrörelsen tilläts handla till väldigt stor del om opinionsundersökningarna, gärna kopplat till Mona Sahlin som person. Ovanpå det drev vissa tidningar (med Expressen som övertydligt exempel – numera en svensk The Sun) en uppenbart politisk kampanj mot Mona Sahlin. Och de medier som inte nedlät sig till kampanjjournalistiken orkade inte ifrågasätta det drev som Expressen och andra hetsade fram. När dessutom såväl ungmoderater som kristdemokratiska regeringsledamöter försökte använda Toblerone som redskap i sina personkampanjer mot Mona Sahlin var det svårt att stå emot. Dessa erfarenheter bådar inte gott inför framtiden.
5. Socialdemokratin kommer att repa sig – om vi vågar hålla fast vid den inriktning som Mona Sahlin inlett: med öppenhet, lyssnande och en ärlig vilja att ompröva de politiska förslag som inte visat sig fungera. Därför förblir förhoppningsvis de där ensamma rösterna som ropar på partiledarbyte just ensamma röster. Och därför så sluter vi nu upp bakom Mona Sahlin och den politik som de flesta svenskar faktiskt i grunden tycker är vettig. Men just därför måste vi också våga ifrågasätta de förslag som var mer till hinder än till hjälp. Låt mig ge tre exempel: fastighetsskatten, förmögenhetsskatten och rut-avdraget.
Jag tycker egentligen att det var rimliga förändringar av fastighetsskatten och jag tycker att rut-avdraget är korkat utformat. Problemet var att de blev symboler för något större; de öppnade för angrepp på områden där vi inte hade råd att öppna oss för angrepp: jobbpolitiken (misstron från 2006 finns delvis kvar hos många) och ”skattechock-kampanjer” (alltför många tror på Villaägarnas felaktiga påståenden om att ”ingen går säker” – i själva verket var det 32 personer i Örebro län som skulle fått högre fastighetsavgift med det rödgröna förslaget – över 20 000 drabbades negativt av den borgerliga regeringens förändringar). När det gäller förmögenhetsskatten så är det lätt att hålla med om det rimliga i att de som är rikast ska skatta mer, men ingen kunde riktigt förklara varför det var så himla smart – bortsett från att det gav pengar till investeringar i skola och vård.
I grunden håller de flesta med oss Socialdemokrater om inriktningen: i valet mellan skattesänkningar och investeringar i skola, vård och jobb så väljer 7 av 10 investeringarna i välfärden. Men det finns två viktiga ”men” i detta: För det första så förutsätter detta att de litar på att vi inte tänker slösa bort skattepengarna på annat än just välfärd. Och för det andra så fungerar detta resonemang nästan bara när vi träffar människor och samtalar med dem om detta – och alltför ofta missar vi att göra den där kopplingen trovärdig för barnfamiljen i villaområdet eller den yngre pensionären i bostadsrätten.
Svenskarna är inte moderater. Om moderaterna inte lyste i lånta fjädrar skulle de inte ha en chans. Men det är å andra sidan uppenbart att vi just nu inte heller har en chans i debatten med moderaterna om vem som är ”originalet”. Vi ska självklart fortsätta avslöja de dubbla budskapen, men det är inte det som kommer göra att vi får leda Sverige igen. För att komma dit måste vi förmå formulera en trovärdig berättelse om hur vi vill hela Sverige, hur vår politik är bra både för barnfamiljerna i Stockholms villaförorter och för den arbetslösa metallarbetaren i Hällefors. Det är självklart inte lätt, men det var inte så lätt när vi gjorde det förra gången heller. Då lyckades vi genom att ta människors oro på allvar, formulera förslag som möter just dessa och koppla det till den långsiktiga bilden av vart vi är på väg.
Jag är stolt över att vi ofta lyckades med denna berättelse. Jag tycker att vi gjorde en bra valrörelse. Samtalskampanjen, tillsammans med reklam och kommunikation i övrigt, höll ihop budskapet och vi formulerade allt som oftast en berättelse som människor gillade och trodde på . Men lika ofta stördes den berättelsen av det brus som kom från smutskastning, personangrepp och från den misstro som vi samlat på oss under många år.
Jag tycker att både Marika Lindgren Åsbrink och Niklas Nordström bidrar till den nödvändiga debatten om detta – på olika sätt. Vi ska inte vara ängsliga för att formulera en politik vi tror på – men vi ska inte vara dumdristiga och ta strider som inte för oss närmare de långsiktiga målen. Och att skilja på viktiga och oviktiga strider är, som alla vet, något av det svåraste som finns…